Välkommen till Falköping

Så, detta är min conclusion efter att ha spenderat 3 veckor hemma i Falköping:
Den här staden kväver mig långsamt innifrån
Jag kan beskriva det ungefär som att stänga in sig i en cell, låsa dörren och vänta på att sakta dränkas i nån sörja med total avsaknad av inspiration och tillfredsställelse.
Det är hela paketet som gör det: människorna, vardagslunket, enkelheten
Nytänk vad är det?, var fanns livet utanför min egen nästipp?

,.,Och visst jag kan tycka attt det har sin charm, men jag kan inte annat än att stanna upp och verkligen tänka till att människor lever sina liv så här på riktigt...

Man kör samma snack som alltid har funkat och kommer att funka i all evinnerlighet tills den dag människan änligen är nöjd och växthuseffekten omvandlat Norden till Mauritius.
Att snacka om väderleken är ungefär lika intressant som att diskutera valet av färg på sockarna man har på sig och det står mig så upp i halsen!!!!
När glömde vi av vilka vi är och hur vi mår?

Men mest av allt förundras jag nog av det alltid återkommande momentet man utsätts för när man springer på någon man halvkänner på stan, det är såklart det klassiska frågeformuläret som åker upp ur fickan med de obligatoriska 20 frågorna.
-Det är nästan så att man inbillar sig att de säger: Amanda, det vore jäkligt bra om vi kunde ta detta snabbt här nu så har vi ändå får det avklarat, japp.. då ska vi se här..
-Vad gör du nuförtiden?, -Var bor du?, -Vad jobbar du med och vad hade du tänkt göra sen då?, -Plugga? -Vadå?, -Okej då ska vi se, vilken skola hade du tänkt att läsa på då?, -Cilvilstatus? -Jasså singel, Jasså Jasså...

Man kan nästan se att ögonen vidgas en aning, porerna förstoras och då är det absolut ett säkert att motparten suger in informationen systematiskt, vartenda detalj.
Men sen efter utfrågningen kommer tystnaden, vederbörande kommenterar ingenting, tackar artigt för sig och beger sig vidare.. Man kan då aldrig så noga veta vad personen egentligen tycker eller tänker, vad menigen med de 100 frågorna var och man känner mest bara att jaha, det var den fästingen.., Kanske det kan ha att göra med att småstadsmänniskor oftast håller med, i allt; om allt och i alla lägen, eller att de inte gillar att ta konflikter och att ifrågasätta eller att det ev är roligare att skvallra om alltsammans med alla obehöriga som inte närvarade i samtalet på plats.

När jag pratar med människor här i Falköping vet jag inte om jag tankas på med ny egergi, eller om jag snarare känner att det suger musten ur mig.. Man undrar om man stannar och pratar med folk för att de verkligen bryr sig eller för att de mest är intresserade i vad man håller på med?