Hemkommen, jag har återvänt till den lilla staden mellan Värnen och Vättern där allt går sin stilla lunk. Och jag vet inte om jag gillar det, jag är mest förvirrad i ett stort hus för mig själv, tja plus mamma förstås som självklart stortrivs med mig hemma. Och jag kan verkligen inte klaga på lagad mat, tvättad tvätt och diskad disk, men det är bara det att det känns lite väl lugnt.
Har kommit på att man nog måste vara superaktiverad i den här lilla staden för att klara av småstadslivet, Sophie vad var numret till pensionärernas välgörenhetsbingo på måndagar? Om man inte har pojkvän vill säga, och det har inte jag så jag behöver verkligen en hel bunt med nya onödiga hobbies.. Och göra lite nytta kunde verkligen inte skada..
Falköping skrämmer mig, känns fel på något sätt, jag blir stressad över att det inte händer något här, att jag sitter fast i en liten stad avskärmad från omvärlden. Jag trivs i stressiga miljöer där jag kan producera och göra en miljon saker på en och samma gång, vara socialt aktiv och inte vara begränsad av det föga utbudet. Fast vad jag är mest rädd för av är sakerna jag missar som tar plats utanför kommunens gränser, att åka hem igen efter tre års upptäcksresande känns knappast som att ta ett steg frammåt i rätt riktning, även om jag vet att det bara är för en kort tid jag ska vara här. Mina vänner är spridda över hela världen, man känner knappast att man har så många kvar här och nu får jag börja ta upp kontakten igen med de som fallit bort för flera år sedan. Åter ställa mig på Form och prata rappakalja med alla om allt. Senast idag tog jag en tur förbi PA:s och fick frågan i mjölkhyllorna varför jag var hemma och vad jag skulle göra härnäst av en gammal högstadielärare, blev jag lite tagen på sängkanten för det var längesen men upplevde nåt liknande.. Jag är nog bara inte van vid det men jag har lärt mig att jag definitivt trivs bättre där pulsen slår och jag får en chans att utvecklas, har massa valmöjligheter och slipper begränsas..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar