Idag vaknade vi sent, igår blev ganska slirigt, först åt vi på en etiopisk restaurang, intressant eftersom att hela idén gick ut på att äta allt med stora bröd som hade konsistens disktrasa, så att jag bad om bestick och struntade i trasorna var inte högt uppskattat. Var också en bring your own restaurang och pappa kunde ju absolut inte tänka sig att äta utan vin så vi fick be dem hålla bordet, och rusa ut i helmysiga Greenwich letandes efter vin. Hittade till slut ett aningen skumt ställe där man var tvungen att knacka för att de skulle låsa upp det automatiska låset.
Kom tillbaka och åt en miljon konstiga afrikanska röror, starkt som tusan och hamnade sedan i en mörk källarklubb med husbandet som bestod av minst 7 personer som alla sjöng och spelade som gudar. Ledtjejen i bandet sjöng så jag rös om och om igen, det var så fantastiskt, en riktig Whitney Houston röst fem meter ifrån mig. Pappa och jag hittade snabbt drinklistan som vi glatt drack oss igenom, blev uppbjuden av tjejerna vid bordet bredvid och hamnade på dansgolvet. Har sedan ett dimmigt minne av taxi och att komma till hotellet. Men vilken pangkväll! Och vilket ställe, musiken var bara så brilliant, varje låt fick mig att lyfta. Så vi ska dit igen! Men har enats om mindre alkohol intag.
Idag gick vi till Museum of Modern Art, som jag längtat! Vilket museum och vilken konst!
Mycket samma från när jag var här i juni på de konstanta utställningarna men det var så värt att se igen, och så en special utställning med Miró, jag blev förvånad över hans produktivitet, jag har bara sett de mest populära tavlorna han har gjort, de här färggranna surrealistiska, men det här var något helt nytt, han använde nya material och tekniker, inte för att jag tyckte det var speciellt bra, jag föredrar hans klassiska tavlor, men det var intressant att se hur produktiv och mångfacetterad han var.
Men min stora favorit idag var Gino Severini, en italienare som jag aldrig hört om förut, men varje gång jag tittade på tavlan hittade jag någonting nytt, den växte varje gång jag såg den. Sånt gillar jag.
Sen åkte vi till Soho för att titta i gallerier, pappa ville visa ett foto galleri som han var på igår när jag åkt runt halva Manhattan för att hitta min ansiktskräm, åkte först till Lexington Av till ett Spa som jag googlat för underbara Dr Hauschka, så kom jag dit och de hade sålt slut min kräm men hon ringde upp ett annat spa, på helt andra sidan Manhattan där de fortfarande hade den, så det var bara ner i underjorden igen och åka dit. Hamnade i upperwest, inget trevligt område, slitet och nergånget.
Det är tråkigt med New York, jag har aldrig någonsin i någon annan stad sett så många uteliggare, de finns i varje tunnelbanevagn, på varje gata och i varje trappuppgång. Det finns inget slut på det och när vi satt på tunnelbanan hem från Brooklyn en kväll kom en kvinna på, sliten och medgången, och hon bad med tårar i ögonen om mat till sina barn som svalt ihjäl och berättade om hur pinsamt det var att behöva be om pengar eller mat för att överleva. Det skar verkligen i hjärtat. Usch och fy. Det enda positiva med en sådan upplevelse är väl uppskattningen för att jag har det jag har. Men just att hon var mamma, hade barn som behövde henne, och nej, det finns inte ord för hur jobbigt det var att möta hennes blick. Jag bara önskade jag kunde ta med henne och barnen hem. Stackars barn.
Ja, det är verkligen en gåva att ha det jag har, det vi har, och det är alldeles för sällan som jag uppskattar det, tar det för givet, blir arg när saker inte funkar som de borde, klagar på toaletter som inte spolar när de sitter och försöker sova fram och tillbaka i tunnelbanan med en jacka över huvudet. Då finns det inte så mycket att klaga över längre. Inget alls faktiskt.
Nu ska jag uppskatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar