Åh fy fasen

ÅH tjejer, jag klarar inte det här.
Jag mår verkligen inte bra här, och jag är fast med ett rum till september, ett enormt studielån och ett Universitet dit jag helst inte vill gå igen. Och på nätterna tänker jag på hur allting på något underbart sätt bara löser sig och jag kan ta första bästa plan hem till Sverige, och bara älska Sverige, och vara där nära er och nära alla jag älskar. För det här går inte, det är radioskugga här borta, jag hatar att vara så långt ifrån alla som betyder något för mig, att vara här och kämpa varje dag, för att det är verkligen att kämpa, allt är krångligt och ingenting funkar, och jag är så förbannat trött på det. Visst, det var en utmaning ett tag, men nu är det bara ett enormt irritationsmoment. Jag tror inte jag kan läsa distans, men jag har mejlat svenska universitet för att se om jag kan fortsätta mitt program där, antingen i Göteborg, Linköping eller Umeå. Allt är nog bättre än här, och visst det är jobbigt här för att jag saknar Rickard varje sekund, men snarare än att vara det enda jobbiga gör det bara redan det jobbiga ännu värre, för att det här är ingen plats för mig, jag vantrivs verkligen. När jag satt på planet hit och vi höll på att landa fick jag sådan ångest, att nu var det dags igen, att bo här och inte må bra, att längta bort, att längta till snart snart snart behöver jag inte vara här längre, men så kan jag ju inte leva. Jag vill må bra i det jag gör, och nu har jag ingen som helst inspiration, kreativitet eller glädje, allt är bara borta. Jag som brukar älska att bli inspirerad av en miljon saker, som konst, natur, människor och idéer, men det finns liksom inte på kartan längre, det handlar bara om att orka upp på morgonen och ta sig igenom ännu en kass dag. Precis så känns det.
Så fort jag får svar från skolorna i Sverige ska jag börja bli ännu mer aktiv med att hyra ut rummet, hur svårt kan det vara?
Jag bara måste härifrån, det är som att jag inte får luft.

Hoppas allt är bra med er tjejer.